Det finns ingen anledning att tveka. Jag drar åt sadelgjorden ordentligt, drar ner stigbyglarna och sitter upp. Tarzan står helt stilla. Försiktigt trycker jag till med benen. Tarzan rör sig fortfarande inte. Jag bankar hälarna mot hans sidor. Absolut ingenting händer. - Har han somnat? frågar jag. Siri fnissar. - Det tror jag inte. Hans ögon är öppna. Det här är vår första riktiga ridtur. Jag vill inte förstöra den genom att bråka med Tarzan. - Kom igen nu, pojken, vädjar jag. Vi ska ut i skogen. Flisan önskar att hennes osynliga hästvän Manolito var kvar. Han lyfte minsann på hovarna när man ville och bet henne dessutom inte. Det har nämligen Tarzan gjort, så det blev ett stort blåmärke på armen. Och inte törs hon tala om det för mamma och pappa, de tror ju allt går så bra med Flisans häst. Flisan vet inte hur hon ska göra, nu när inte ens Siri vill vara med henne. Hon har en stor klump i magen men vågar till slut ta hjälp från ett oväntat håll ...
