En gång stod jag i Sibirien i tofsar och krås och kluckade och pep. Jag knixade och bockade och pickade i marken så att mossan rök. Han som jag hade ögonen på gick till väders på brakande vingar. Under spelflykten utvecklade han ett helt signalsystem av färger och plymer. Skulle inte jag veta hur det är att vara fågel i Sibirien.
Ur denna inre expertis springer Ulla-Lena Lundbergs Sibirienbok. Det väldiga landet ligger utbrett för oss under vingar. Författaren har genomkorsat stora delar av östra Sibirien på spaning efter de fåglar hon älskar men har också haft öga för mänskliga miljöer och öden i Ryssland. Vi ser det i ett slags dubbelexponering; porträttet av Sibirien blir också författarens självporträtt, och därmed också en högst personlig bok.
Det är exakt tjugo år sedan Sibirien – ett självporträtt med vingar utkom första gången. Mycket har hänt i världen och i Sibirien sedan dess, men författarens skarpa blick och förmågan att formulera sina iakttagelser har inte åldrats en dag – kännetecken på en klassiker. I boken ingår ett bildark med Sibirienfoton tagna av författaren.
