Jag vill förändra världen.
Jag vill bidra till att världen förändras till det bättre. När jag skrev Klotjorden (1967-69) - då ville jag åstadkomma förändringar. Jag hade en optimism som man kan säga stod i kontrast till min svartsyn. Optimistiskt antog jag att om jag visade upp min svartsyn skulle människorna förfäras, de skulle inse hur illa det var ställt och börja göra något konstruktivt, något som förde bort från katastrofen. Det var därför jag skrev romanen om följderna av det totala kärnvapenkriget, skildrade det sista människoparets sista dagar.
Tio år efteråt skriver jag Klotjordenkommentaren, lika enveten som förut - också nu vill jag förändra världen. Det är en ambition som är lika omåttlig eller lika måttlig som vattendroppens ... jag har hört att den påstår sej förändra världen när den störtar sej i havet. Inverka och påverka, det är vad jag önskar, denna gång genom att redogöra för allt det osynliga som styrde skrivprocessen - innefattande både det som jag kände till men som skulle vara osynligt, hemlighållet, för publiken och det som då var osynligt också för mej.
Ett brännande erfarenhetsstoff i romanen utgörs av olycklig kärlek. I anslutning till det analyserar jag den indoktrinering som får många kvinnor att sysselsätta sina tankar med fantasier om "den stora kärleken".
Kerstin Strandberg
