Solkattens år

Tiden går. Jag ska fylla sjutti. I skrivande stund är det en månad kvar till min födelsedag. I Solkattens år skriver Merete Mazzarella om den ålder då tiden plötsligt ändrar skepnad, då nuet är det man har. Om att leva lyckligt omfamnad av den sena kärleken i en värld som är allt annat än trygg och stabil. Hon resonerar kring förtrolighet och ”det framgångsrika åldrandet”, svek och trohet, yngre och äldre generationer – och följer världshändelserna med stigande oro. På sitt seismografiska och analytiska sätt dokumenterar Merete Mazzarella året fram till sjuttioårsdagen. Varje dag betraktar hon den japanska lyckokatten – köpt i San Fransisco – som står i fönstret och drivs av en solpanel. Den ger året sin rytm; när solen gassar på katten knakar tassen av ansträngning, i november vinkar den långsamt och matt. Jag kan få för mig att hon vill påminna mig om tidens gång, om att det är bråttom med mitt liv. Hur ställer sig samhället till den enormt växande gruppen åldringar? Hur ska man själv förhålla sig till att framtiden försvann? Och hur behåller man sin vetgirighet och sin utblick på världen? Det är frågor som Merete ställer sig på ett både filosofiskt och humoristiskt sätt – omisskännligt Mazzarella.