”Jag gick genom min själs snårskog och vildmark. Jag sökte det ljus som jag hela tiden kunde ana lysa bortom träden. Jag sökte och sökte. Min färd syntes vara utan mål och stigarna jag följde korsade varandra hela tiden. Så en dag stannade jag upp och jag slutade följa stigarna. Jag lyssnade till vinden och hörde vart vattnet rann ifrån där det flöt fram under marken. Jag följde suset och porlandet genom skogen. Så, till slut stod jag där en dag på andra sidan och tittade utöver de evigt upplysta landen bortom skogen. Jag skådade de gröna kullarna där kärleken vilade i glittrande tjärn mellan dem. Från de källorna rann vattnet och från de kullarna blåste vinden. Jag drack och jag andades! Uppfylld av ljuset vandrade jag åter ner i skogen. Det var samma skog, samma stigar, men ingenting var sig någonsin likt igen!”