Huset är tomt, hustrun bortrest. Han tömmer lådor, rensar ut gamla klipp och fotografier, städar i garderober, slänger skjortor, slipsar, paltor. Så mycket slagg lämnar livet efter sig. Så mycket bråte. Så mycket – och så lite.
Till slut ska han göra det där som har fått vänta så länge. Han ska röja ur huset, rannsaka sitt liv, tala till punkt, åtminstone för sig själv. Och garaget ska målas invändigt.
Han har mycket att göra.
Garaget måste bli vackert.
I Björn Håkansons roman möter vi ett förbittrat utbrott från en man som har tigit alltför länge, anpassat sig alltför långt. Lika vältaligt som förtvivlat gör han upp räkningen med de roller som han tvingats spela, med omgivningens krav och den egna lusten, med vänner och älskade. Vad blev det av alltihop? När gick allt fel?
