Julias höst

Helena Dahlbäck

Helena Dahlbäck (1960-2000) debuterade 1991 med Min syster Lotta och jag, en berättelse om två systrar som är varandras motsatser och ändå lika som bär. "Den ena är tjock och den andra är smal, den ena är feg och den andra jättemodig - om man jämför. /.../ Allt beror på vem man tycker att man själv är och vem man oftast jämför sig med." Hennes vän Charlotte Ramel har gjort illustrationerna. Helena Dahlbäck sa själv att hon mest inspirerades av sin egen barndom. Det bästa hon visste då var att läsa och att tänka. Hon skrev dagbok om hur det var, men också om hur hon ville att det skulle vara. Hon var ganska stillsam, ville inte gärna synas. Hon befann sig i mitten av en stor syskonskara, de var sju barn sammanlagt och hade massor av husdjur. Föräldrarna arbetade som läkare och familjen flyttade runt en hel del vilket gjorde det svårt att rota sig någonstans. Syskonen blev därför hennes stora trygghet och barndomen var fylld av spännande lekar. "Ibland lekte vi lekar hela familjen och hade skattjakter och hemliga medaljer som vi delade ut." Helena Dahlbäck var i botten konstkritiker och museimänniska, och arbetade bland annat som bildpedagog i Montessoriförskolan. 1993 gav hon ut den första boken om Julia, Julias bok, därefter följde Julia för alltid (1994), Jag, Julia (1995) och Julias höst (1996), alla illustrerade av Erika Eklund. Julia-böckerna kom till så att Helena Dahlbäck lärde känna några 10-åriga flickor som brukade komma och äta mellanmål och leka med hennes döttrar varje dag. De berättade om sina hemlisar, om de killar de gillade och om att fråga chans. Men, sa Helena Dahlbäck, själv skulle hon aldrig ha vågat fråga chans eller tala om kärlek när hon var i deras ålder. Hon blev röd i ansiktet så fort hon fick frågan i skolan. Kristin Hallberg skriver i en recension i Svenska Dagbladet att det "finns en slags stillsam feminism i Helena Dahlbäcks Julia-böcker". Det händer inga stora saker, vi får följa Julia i hennes vardag. Själv sa Helena Dahlbäck att det viktiga för henne just är att skildra vardagens inre dramatik, spelet under ytan. 1994 utkom de tre första böckerna i serien om Klara, äventyrsböcker för små barn illustrerade av Päivi Pekkala, Det handlar om Kläderna och mig, Det handlar om Djuren och mig och Det handlar om Vagnen och mig. 1996 gavs ytterligare två böcker i serien om Klara ut, i den ena slår hon in allt möjligt i paket och i den andra knyter hon knut på alla pappas slipsar. Klara är inte särskilt stor, men nyfiken och påhittig är hon. Med Jag, Julia och Min läsebok (utgiven på annat förlag) vann Helena Dahlbäck 1995 års Nils Holgersson-plakett för bästa barn och ungdomsbok. I motiveringen kallas hon för "en glädjeskrivare", och språket i "Jag, Julia" beskrivs som "mitt-i-prick, ett språk som gör det som är "vanligt" och "typiskt" hos Julia på en gång både bekant och spännande". Helena Dahlbäcks bok Så vajar hatten kom ut hösten 1998 med illustrationer av Erika Eklund. Det är en bok som vill ge inspiration till barn och vuxna och som är späckad med visor, ramsor och lekar. Helena Dahlbäcks sista bok blev Födelsedagspresenten (med bilder av Anna Bengtsson, utgiven på annat förlag). Helena Dahlbäck (1960-2000) debuterade 1991 med Min syster Lotta och jag, en berättelse om två systrar som är varandras motsatser och ändå lika som bär. "Den ena är tjock och den andra är smal, den ena är feg och den andra jättemodig - om man jämför. /.../ Allt beror på vem man tycker att man själv är och vem man oftast jämför sig med." Hennes vän Charlotte Ramel har gjort illustrationerna. Helena Dahlbäck sa själv att hon mest inspirerades av sin egen barndom. Det bästa hon visste då var att läsa och att tänka. Hon skrev dagbok om hur det var, men också om hur hon ville att det skulle vara. Hon var ganska stillsam, ville inte gärna synas. Hon befann sig i mitten av en stor syskonskara, de var sju barn sammanlagt och hade massor av husdjur. Föräldrarna arbetade som läkare och familjen flyttade runt en hel del vilket gjorde det svårt att rota sig någonstans. Syskonen blev därför hennes stora trygghet och barndomen var fylld av spännande lekar. "Ibland lekte vi lekar hela familjen och hade skattjakter och hemliga medaljer som vi delade ut." Helena Dahlbäck var i botten konstkritiker och museimänniska, och arbetade bland annat som bildpedagog i Montessoriförskolan. 1993 gav hon ut den första boken om Julia, Julias bok, därefter följde Julia för alltid (1994), Jag, Julia (1995) och Julias höst (1996), alla illustrerade av Erika Eklund. Julia-böckerna kom till så att Helena Dahlbäck lärde känna några 10-åriga flickor som brukade komma och äta mellanmål och leka med hennes döttrar varje dag. De berättade om sina hemlisar, om de killar de gillade och om att fråga chans. Men, sa Helena Dahlbäck, själv skulle hon aldrig ha vågat fråga chans eller tala om kärlek när hon var i deras ålder. Hon blev röd i ansiktet så fort hon fick frågan i skolan. Kristin Hallberg skriver i en recension i Svenska Dagbladet att det "finns en slags stillsam feminism i Helena Dahlbäcks Julia-böcker". Det händer inga stora saker, vi får följa Julia i hennes vardag. Själv sa Helena Dahlbäck att det viktiga för henne just är att skildra vardagens inre dramatik, spelet under ytan. 1994 utkom de tre första böckerna i serien om Klara, äventyrsböcker för små barn illustrerade av Päivi Pekkala, Det handlar om Kläderna och mig, Det handlar om Djuren och mig och Det handlar om Vagnen och mig. 1996 gavs ytterligare två böcker i serien om Klara ut, i den ena slår hon in allt möjligt i paket och i den andra knyter hon knut på alla pappas slipsar. Klara är inte särskilt stor, men nyfiken och påhittig är hon. Med Jag, Julia och Min läsebok (utgiven på annat förlag) vann Helena Dahlbäck 1995 års Nils Holgersson-plakett för bästa barn och ungdomsbok. I motiveringen kallas hon för "en glädjeskrivare", och språket i "Jag, Julia" beskrivs som "mitt-i-prick, ett språk som gör det som är "vanligt" och "typiskt" hos Julia på en gång både bekant och spännande". Helena Dahlbäcks bok Så vajar hatten kom ut hösten 1998 med illustrationer av Erika Eklund. Det är en bok som vill ge inspiration till barn och vuxna och som är späckad med visor, ramsor och lekar. Helena Dahlbäcks sista bok blev Födelsedagspresenten (med bilder av Anna Bengtsson, utgiven på annat förlag).