Jag försöker inte framstå som något helgon, för det är jag verkligen inte. Precis som alla andra har jag både ljugit och bedragit. Även om man inte åker dit när man ljuger och bedrar så är alltid den egna vetskapen om den egna handlingen faktiskt värre än att om någon annan känner till den. Egna vetskapen, kriget med mig själv, är det som är värst. Det här är min chans att skriva vad jag vill ha sagt, framför allt gällande åren i AIK men jag berättar också om min uppväxt på Södermalm, tiden i Black Army och mina år med västen på i Hells Angels. Allt kommer inte att stå här i den här boken. En del saker för att jag glömt, eller vill glömma. Vissa händelser har jag skalat bort av ren självbevarelsedrift då jag varken kan eller vill dela med mig av dem. Det här är min möjlighet att utdela några välriktade kängor mot oförrättens utövare med sina lakejer. Vi gör alla våra val och får stå för dem. Jag ångrar ingenting och tar inte avstånd från något jag gjort i mitt liv. Det är alltid segraren som skriver historien och eftersom det här är min historia, som jag skriver, så måste jag då rimligtvis vara segraren… eller?