De bor bara någon mil från varandra, åtskilda av en mur – Tala, en palestinska i Gaza stad, och Michelle, en israeliska i småstaden Sderot nära Gazaremsan. Ändå kunde deras världar inte vara mer olika. Men fastän de fått lära sig att de ska hata varandra, tackade de ja när journalisten Dimitri Krier föreslog att de skulle brevväxla – mitt under brinnande krig.
Tala var nyfiken på om de hade något gemensamt . Michelle tänkte att brevväxlingen kunde hjälpa henne att inte fastna i ilska och bitterhet som så många andra gjort. Från mars 2024 fram till i dag – medan de har tvingats fly undan raketer och bomber och förlorat närstående – har de skrivit och berättat för varandra om sin vardag, om sina juridikstudier, rädslor, favoritböcker, drömmar och framtidsplaner.
Denna unika brevväxling är inte bara ett fängslande dokument över de två studenternas vardag under Gazakriget. Den inleder också en dialog mellan Gaza och Israel, här representerade av två tappra, unga kvinnor som gör motstånd med ord i stället för med vapen.
"Språket är levande och närvarande, fullt av dofter och ljud som tillsammans med den intima tonen skapar närhet och autenticitet." BTJ
Adina
2026-02-09
Jag laddade ner boken efter en entusiastisk rekommendation från Elisabeth Åsberg som jag högaktar. Men boken skaver. Det kostar inte tjejerna nånting att skriva till varandra. Inte ens att vara förstående. Tvärtom. Som vänster-israel får man sociala poäng. Och det finns alltid Frankrike om det skulle bli för tufft. Som Gazabo öppnar sig den utlänska kultureliten och man kan komma till Irland - hur gick det till? Och varför får vi inte originaltexten på engelska?
För att skriva en recension måste du ladda ner appen