Vi brukade gå, gena. Snabbaste vägen till tåget. Den råa doften av barndom bakom granarna invid skogsvägen vid huset där vi bodde förföljer mig.
Du. Alltid där. Även när dina spår är tysta som nu. Hörs inte. Syns inte. Sträcker mig på tå men ser dig inte.
