Det finns ingen där inne, viskar hon till sig själv inne i sitt huvud. Det finns ingen som kan se dig, Bea. Fågelskådaren var bara en otäck dröm. Om du går tillbaka nu är du just en sån barnunge som pappa tycker att du är.
Den tillbommade herrgården både skrämmer och lockar Bea. Varför vill mamma inte att hon går hit? Och vad menar pappa med att hon behöver socialt umgänge?
Trettonåriga Bea har sommarlov. Hon grubblar över sina föräldrar. Och hon fantiserar om att bli vän med Josefin, flickan som Bea har skrivit så många sidor om i Mina vänner- boken. Men hur talar man egentligen med någon i samma ålder som man själv? Det kan vara svårt att veta, om man som Bea har fått hemundervisning och mest har hållit sig för sig själv.
Då Josefin en morgon cyklar in på gården med två målarfärgshinkar dinglande på styrstången förändras Beas tillvaro. Kanske kan Bea bli en annan, en som GÖR saker i stället för att ligga på sängen och drömma, så där som hon har lovat sig själv på sin trettonårsdag.
