Gina Dirawis debutbok är en knivskarp, frispråkig roman om frigörelse, vänskap och världens orättvisor.
Mona längtar efter frihet, revolution och att slippa alla hyenor i småstaden som inte fattar att hon är en alfakrigarinna. Både de i moskén och skolan är hatare, till och med Mila har blivit en feg slavinna. Men bara oupplysta kan kalla Monas graffiti för klotter - det är konst som visar sanningen.
Hennes bästa vän Mila måste skaffa flawless betyg för att komma in på läkarlinjen och flytta från Norrland. Det är dags att visa världen att hon är mer än ett hijabispöke som inte går på andra fester än sin mammas mångfaldsgrupp. Ja, Mila kanske inte har nått sin målvikt än och hjärnan har inte funkat som den ska på sistone, men hon vet att hon har Allah på sin sida. Måste Mona vara så extrem bara?
Nour bor i ett palestinskt flyktingläger i Beirut - en sliten stadsdel som styrs av en grupp korrupta män. På skönhetssalongen samlas kvinnorna varje dag för att avhandla det senaste skvallret och hemligheterna som kan förstöra människors liv.
Hur fuck ska en kvinna kunna skina när livet bara dumpar khara på en? Det enda som återstår är att ta världen på sina egna axlar och rensa upp i orättvisan - och nånstans börja hitta sig själv på vägen. Men vad brukar världen göra mot kvinnor som vill ha mer än det som serveras?
