Det mest värdefulla ungdomen äger är framtiden som ett öppet forum för drömmar och kritiskt tänkande, för självförverkligande samhällsförändring, för det ohörda och osagda.
När de unga inte vill bli vuxna och de vuxna inte vill vara det, vem tar då ansvar för framtiden? Hämmade universitetsstudenter? Jeremy Corbyn? Edward Snowden eller de unga i SKAM?
Människor gillar inte att känna att ingen behöver dem. Kan vi engagera oss över generationsgränserna och tillsammans skapa stora berättelser? Är de unga endast en bieffektsgeneration på grund av digitaliseringen eller en helt ny världsmedborgare?