En son växer upp framför ögonen på honom – varje leende, varje steg en påminnelse av tidens obevekliga gång. I fragmenten av minnen och känslor söker berättaren något fast att hålla sig i, men livet vägrar låta sig fångas.

Mellan förortslandskapet och Stockholms gator rör han sig genom relationer som förlorats och självtvivel. Kärleken kommer och går, lämnar ärr som aldrig helt läker. Ångesten är en ständig följeslagare, och frågorna ekar: Hur navigerar man föräldraskapets ansvar medan man brottas med sin egen existentiella oro? Kan det som gått förlorat någonsin återvinnas?

Texterna växlar mellan det intimt personliga och det politiskt laddade, mellan barnlycka och samhällskritik, mellan hopp och förtvivlan. Nostalgin är både en tillflykt och en fälla. Isolering tränger sig på i en tid där relationer fragmenteras och mening måste skapas ur kaos.

I mörkret finns ändå något annat – en förståelse för att vi alla delar denna erfarenhet. Att vara människa innebär att pendla mellan hopplöshet och försiktig optimism, att bära minnenas tyngd samtidigt som nuets möjligheter glimtar förbi.

Kan man finna mening i det förgängliga? Kan kärlek överleva tvivlet?

En gripande och brutalt ärlig diktsamling om att vara människa i all sin sårbarhet.