Du anar mig i den svaga rysningen längs ryggen, i oron som får dig att stanna upp mitt i ett steg och se dig över axeln. Jag är ett skav i din tillvaro, något subtilt men tillräckligt tydligt för att inte så lätt kunna avfärdas. Du vet inget om banden som för alltid binder oss samman, eller att det liv du lever alltid har varit – och fortfarande är – avsett för mig.
