Jag vill förÀndra vÀrlden.
Jag vill bidra till att vÀrlden förÀndras till det bÀttre. NÀr jag skrev Klotjorden (1967-69) - dÄ ville jag Ästadkomma förÀndringar. Jag hade en optimism som man kan sÀga stod i kontrast till min svartsyn. Optimistiskt antog jag att om jag visade upp min svartsyn skulle mÀnniskorna förfÀras, de skulle inse hur illa det var stÀllt och börja göra nÄgot konstruktivt, nÄgot som förde bort frÄn katastrofen. Det var dÀrför jag skrev romanen om följderna av det totala kÀrnvapenkriget, skildrade det sista mÀnniskoparets sista dagar.
Tio Är efterÄt skriver jag Klotjordenkommentaren, lika enveten som förut - ocksÄ nu vill jag förÀndra vÀrlden. Det Àr en ambition som Àr lika omÄttlig eller lika mÄttlig som vattendroppens ... jag har hört att den pÄstÄr sej förÀndra vÀrlden nÀr den störtar sej i havet. Inverka och pÄverka, det Àr vad jag önskar, denna gÄng genom att redogöra för allt det osynliga som styrde skrivprocessen - innefattande bÄde det som jag kÀnde till men som skulle vara osynligt, hemlighÄllet, för publiken och det som dÄ var osynligt ocksÄ för mej.
Ett brÀnnande erfarenhetsstoff i romanen utgörs av olycklig kÀrlek. I anslutning till det analyserar jag den indoktrinering som fÄr mÄnga kvinnor att sysselsÀtta sina tankar med fantasier om "den stora kÀrleken".
Kerstin Strandberg