Hennes uppgång och fall

Det är svårt att förhålla sig till konstnärliga verk med en explicit agenda och jag snärjer lätt in mig i ett metaresonemang istf att prata om verket, även om jag inte är sen att säga att all konst är politik, eller tom att konst är den enda ideologiska diskussion som förs. Linda Skugge hamnade (igen) i blåsväder när hon recenserade Kristina Sandbergs med frasen ”det inte blir konst för att man skriver om cancer”. För det är minerad mark att (konstnärligt) recensera ett verk med en (behjärtansvärd) verklig agenda/berättelse. Själv navigerar jag minorna genom att fegt både uttrycka mig genom, och konsumera, verk där agendan är mer dold. I epilogdikten säger berättarrösten: ”Vem fan orkar läsa om upprepade övergrepp” Vi lever i ett sjukt samhälle där våld i nära relationer är vanligt, och alla sätt att uppmärksamma detta är lovvärt. Poesi, debattartiklar, demonstrationer, Instagram - allt som kan skynda på en förbättring ska applåderas! Punkt och utropstecken på det. Konstnärligt är gestaltningen lättillgänglig och flera gånger effektiv. Som läsare dras jag in i narratorns värld. Själva poesin slår ibland an starkt hos mig och en del dikter träffar mig i på flera plan. När det är som bäst samverkar dimensionerna: komposition, språk, melodi, bilden, budskap och aktörerna i dikten. Svep för exempel. Andra dikter har jag svårare att ta till mig, men det kan vara i betraktarens öga, så kan ofta poesi vara, varje dikt resonerar inte med varje läsare. Otäckast blir när jag locka