Termen som skapades redan i det sena 1800-talets turbulenta Ryssland beskriver sig sjÀlv: En sammetsdiktatur Àr nÄgot hÄrt invÀvt i nÄt mjukt.
Det mjuka i Ryssland Àr till exempel rÀtten att uttrycka en Äsikt, rÀtten att gÄ till valurnan. Att Äsikten sÀllan ges nÄgon betydelse, eller att kandidaten redan Àr vald Àr nÄgot de flesta ryssar finner sig i. Men inte alla.
Anna-Lena Laurén berÀttar om mÀnniskor som protesterar mot hur landsbygden godtyckligt gjorts till storstÀdernas skrÀpkorg eftersom det Àr förmÄnligare att dumpa avfall i naturen Àn att sortera, och i Ryssland Àr snabba cash Ànnu snabbare Àn i vÀst. NÄgon har förlorat sin Äkermark till storbolagen, och har mage att protestera. NÄgon forskar i massgravar och arresteras. NÄgon fÄr sina nÀtsidor stÀngda av Kreml men bygger upp dem pÄ nytt. Oppositionspolitiker trakasseras, fÀngslas, dödas. Det Àr farligt att motsÀtta sig makten - som antagit formen av en aldrig Äldrande president med bar överkropp - men ÀndÄ fortsÀtter demonstrationerna. Demokrati Àr inte ett för Ryssland naturvidrigt system, men missförstÄnden kring vad demokrati gÄr ut pÄ Àr mÄnga.
FörÀndringen Àr igÄng. Det Àr den hoppfulla tesen i Anna-Lena Lauréns nya bok som Àr ett slags fortsÀttning pÄ hennes debut De Àr inte riktigt kloka de dÀr ryssarna - men mörkare och mer samhÀllsinriktad. De Àr fortfarande inte riktigt kloka, men de Àr inte heller dumma - klockan tickar lÄngsamt, men den tickar.
