Någon gång under det glada 80-talet var det så dags för familjerna Jönssons, Nilssons och Fanérs gemensamma, årliga semesterresa. Vart skulle man resa? Skulle terrortaxen Jesper få följa med? Var kunde man få sol? Vilken klädsel lämpade sig? Hur stor borde en reskassa vara? Planering är A och O. Inget borde kunna gå fel då tre familjefäder gemensamt ansvarar för planeringen. Eller? Resmålet bestäms bli Smögen/Kungshamn.
På den tiden var av naturliga skäl 80-talet det modernaste decenniet dittills. Också på den tiden fanns det förstås människor som inte riktigt levde med i sin tid. I berättelsens centrum finner vi de tre männen, vänner sedan ungdomen, som förutom uppenbar egofixering, är hopplöst uråldriga i tankesätt, språkbruk och värderingar. Självinsikt var ett okänt begrepp för dessa herrar. Att de ansåg kvinnfolk vara mindre vetande när det gällde livets väsentligheter var för dem inte ens något de ansåg kränkande. Kvinnor var ju så duktiga på mycket annat. Och de älskade sina kära fruar.
Inte särskilt mycket gick som planerat den där semesterveckan. Dråpliga situationer och pinsamheter följer då tre män, tjugo år efter sin tid, ska resa ett tält, då Nilsson för en kunnig lokalbefolkning ska förevisa ”en laxfisk av något slag”, eller då Jönsson råkar i handgemäng med en till synes oseriös räkförsäljare i Kungshamn. Allt berättat av Fanér, totalt insiktslös beträffande sina egna tillkortakommanden.
