En kort stund funderade pojken på att vända om , gå tillbaka över ängen och klättra över muren igen. Han hade ingen klocka och exakta tider betydde ingenting för honom, men himlen ovanför hans huvud var mörkgrå nu och luften omkring honom hade kallnat ännu mer. Han visste att dagen började ta slut och att natten snart skulle komma.Han skulle bara gå en liten bit till över den mjuka marken. Han visste ju var han var; stugan där hans mormor låg och sov fanns bakom honom, även om han inte längre kunde se den. Han fortsatte framåt över den platta marken, fram mot den suddiga väggen av dimma som gick att se men inte att fånga; som på ett magiskt sätt hela tiden förflyttade sig en bit bortåt, som om den lekte med honom.Pojken stannade. Han höll andan. Allt var tyst och ingenting rörde sig, men plötsligt hade pojken fått en känsla av att han inte var ensam. Hade han hört ljud i dimman?
Skumtimmen är en säregen debut som dröjer sig kvar hos läsaren långt efter bokens sista sida. Det är en berättelse om sorg och oändlig saknad och en historia där skuggorna från det förflutna sveper in i nutiden - från Ölands karga natur och befolkning, bakåt till andra världskriget, bort till Karibiska havets hamnar och tillbaka igen.En dimmig sensommardag i början av sjuttiotalet på norra Öland försvinner en liten pojke utan några som helst spår. I dagar letar familjen, polisen och frivilliga efter honom. Tjugo år senare får pojkens mor Julia ett oväntat telefonsamtal från sin far, den åldrige sjökaptenen Gerlof Davidsson. Han ber henne komma till Öland för att hjälpa honom med efterforskningar kring dottersonens försvinnande.Julia återvänder till sin barndomsö och tillsammans börjar de söka i det förflutna. Först nu får hon höra talas om en mytomspunnen ölänning, Nils Kant, som en gång satte skräck i en hel bygd. Han är död och begraven sedan länge, långt innan Julias pojke försvann. Ändå sägs han ibland vandra på det öländska alvaret i skymningen. I skumtimmen.
