Christina Hoffmann, född 1964, driver eget företag inom strategi och kommunikation. Elias bok är hennes första roman. Författaren om sin bok: Gränsland Ibland känns de enklaste saker, de mest självklara situationer, obegripliga och skrämmande. Lika ofta sprängfyllda av kärlek, insikt och medmänsklighet. Ett både och som sker i ett slags gränsland. Där möter jag orden. &nsbp Att öppna för orden – tänka dem, tala dem, skriva dem – är ett sätt att återge tillvaron mening, ta sig igenom gränslandet. Orden gör det möjligt att göra det obegripliga begripligt. Orden hjälper mig att beskriva vad som pågår i gränslandet. Kännande, tänkande människor andas, lever, drömmer. Orden hjälper mig att beskriva det jag kan föreställa mig – inifrån, utifrån – med verkligheten som språngbräda. Orden står fria för mig, för vem helst som väljer att tala, skriva eller läsa dem. . &nsbp De kommer till mig på alla möjliga och omöjliga sätt, de där orden. Inte alls när jag bestämmer mig för att jag är redo. Inte alls när jag har bestämt mig för att skriva ner alla krokiga tankar. De knackar på och kräver att bli insläppta när de själva behöver. Jag försöker öppna dörren, erbjuda dem en plats där de kan sträcka ut sig, på längden och på tvären och på djupet. Vi möts i gränslandet, orden och jag, tills de väljer att vandra vidare, i nya meningar och i nya sammanhang. Jag lånar orden. De stannar en stund hos mig. Nästa stund hos någon annan. Ingen kan i förväg veta var de kommer att visa sig eller vad de kommer att visa oss. Att försöka förstå varifrån de kommer är ett sätt att visa orden respekt, oavsett om det är jag som skriver ned dem i en bok och kallar den min, eller om jag läser dem i någon annans. I Skogvaktarns pojke (2002) skriver Carl-Göran Ekerwald: ”Människan är vad hon tänker – resten är bara ben, brosk och hud. Och hennes tankar formar man i böcker. Därför är det inte orimligt att älska en text precis som man kan känna varmt för en människa.” Så känner jag för orden.