Blå skymning är ett försök till uppgörelse med dotterns död. Joan Didion talar direkt, utan förbehåll, om oviljan att konfrontera det oundvikliga.

”Som om minnen skulle kunna ge mig någon tröst. Minnen tillhör definitionsmässigt det förgångna. Minnen är skoluniformerna från Westlake som hänger i garderoben, de blekta och spruckna fotografierna, inbjudningskorten till bröllop mellan personer som inte längre är gifta med varandra, mässkorten från begravningarna av personer, vars ansikten man inte längre kommer ihåg. Minnen är det man inte längre vill komma ihåg.”

I Blå skymning är minnena i högsta grad närvarande. Babyn med en rosa rosett i håret, barnet som skriver dikter och sorterar ”diversesaker”, bruden med doftrankor i flätan och en tatuerad frangipaniblomma skymtandes genom tyllet.

I sin hyllade roman Ett år av magiskt tänkande berättade Joan Didion om året som följde efter att hon förlorat sin make. Året därpå dog även dottern, Quintana Roo Dunne Michael, då 39 år. Under 20 månaders tid förlorade hon de två som stod henne närmast.

Blå skymning är ett försök till uppgörelse med dotterns död – en barnlös mors bekännelser. Men det handlar även om åldrande, om skörhet och rädsla. Joan Didion talar direkt, utan förbehåll, om oviljan att konfrontera det oundvikliga.

Joan Didion räknas som en av USA:s främsta författare och belönades 2005 med National Book Award.