Den giftiga ormen

Petter Lidbeck

Så här beskriver Peter Lidbeck sig själv i samband med publiceringen av hans första barnbok, "Pappa på Söndag": "Det är ungefär som att lyssna på radions P1: Kloka människor säger kloka saker. Man begriper inte ett ord men njuter ändå av sällskapet. Så var det när fröken läste högt ur Bröderna Lejonhjärta. Jag hade ingen aning om hur det gick för Skorpan eller hans bror. Så fort frökens läppar började röra sig försvann jag ut i min egen galax. - Spännande, va? sa fröken och slog ihop boken. Alla nickade. Även jag. Det var en ganska tjock bok. Jag var i yttre rymden många mornar mellan 8.10 och 8.30. Tills fröken en dag ställde frågor kring innehållet. - Nangi...nåt? försökte jag. Inte bra, Petter dålig. Måste höra på! Måste lyssna! Måste njuta! Jag försökte. Frågade mina kamrater och spetsade öronen. Gick inte. Jag ville ut i min egen värld, inte in i någon annans. Det tog år innan jag befattade mig med trams som böcker. Det visste man ju hur det var med den saken - krav och tvång. Jag hoppas att barnen slipper redogöra för innehållet i "Pappa på söndag". I händelse att någon vuxen envisas så handlar boken om Vinni. Hennes föräldrar är skilda och Vinni bor hos mamma i stan. Pappan träffar hon mest på somrarna på ön Söndag. Jag hävdar att allt är påhittat. Fast det är lögn. Idén till boken fick jag när jag gick förbi en av våra argaste litteraturkritiker på stan för snart tio år sedan. Jag känner honom inte annat än via teve där han alltid är sur och grinig och förbannad. När jag såg honom i verkligheten hade han barnvagn med sig. Vi nickade artigt på varandra för vi var ensamma på gatan. Jag har sällan sett maken till stolt pappa. Sprickfärdig och samtidigt blyg och nästan ödmjuk. Jag inbillade mig att han var en god och gudfruktig mänska. Innerst inne. Såna tankar hänger man gärna fast vid. Egentligen är ingenting påhittat. Jag har bara stuvat om verkligheten lite grann. Lockar historien till ett skratt eller två är jag nöjd. Och är det någon som far till månen under tiden gör det mig ingenting. Tvärtom