Nuoren Wertherin kärsimykset

Johann Wolfgang Goethe

Johann Wolfgang von Göthe, till 1782 Johann Wolfgang Goethe, född 28 augusti 1749 i Frankfurt am Main, Tyskland, död 22 mars 1832 i Weimar, tysk diktare, författare, poet och filosof. Goethe ligger begraven på kyrkogården "furstegraven" i Weimar. Omkring klockan 12 den 28 augusti 1749 föddes Johann Wolfgang von Goethe på Grosser Hirschgraben, Frankfurt, son till Johan Caspar Goethe och Elisabeth Textor. Åldersskillnaden mellan föräldrarna var mycket stor. Goethes släkt tillhörde ursprungligen borgarklassen med smeder, skräddare och vinhandlare och kom från Thüringen. Farfadern var en ansedd skräddare i Frankfurt och Lyon och fick ett vinstbringande värdshus i hemgift när han gifte sig med Goethes farmor. Fadern hade gjort sig illa omtyckt i staden, men lyckades med sitt arv köpa till sig en titel som gav tillträde till överklassen. När han gifte sig vid 40 års ålder med den 18-åriga, vackra advokat- och borgmästaredottern Elisabeth Textor behövde han inte tänka på att hon inte fick någon hemgift av sin snåle far. Endast två barn överlevde spädbarnsåren: Johann Wolfgang och den ett år yngre Cornelia. Cornelia beskrevs av Goethe som allt annat än vacker men hon förblev hans närmaste vän tills hon dog 27 år gammal. Goethe betraktades inte som något underbarn; han hade svårt att lära fast hans nyfikenhet drev honom till flera tidiga experiment i bland annat kemi. Men läroverken krävde inte betyg för antagning varför han ändå blev en högt bildad man. Särskilt studerade han botanik, geologi, latin, grekiska, franska, italienska, historia; men han skulle senare bli avogt inställd till såväl religiös utbildning som historia, trots att han läste Bibeln flitigt. Som elev var han mest framstående i teckning, dans och fäktning. Därefter följde studier vid universitet i Leipzig och Strasbourg, där han studerade humanistiska vetenskaper, juridik och medicin och började skriva kärleksdikter. I Strasbourg blev han påverkad av Spinoza, gotiken och poesin, och han blev vän med Johann Gottfried von Herder. På sin faders uppmaning skrev Goethe till sist en avhandling i kyrkorätt; fadern hoppades att sonen skulle bli advokat. Vid 24 års ålder började Goethe bli en framgångsrik författare. Det var med skådespelet Götz von Berlichingen med vilken han bröt mot det fransk-klassiska dramats normer och skapade en ny fas i dramats estetiska historia. Han var under denna tid involverad i Sturm und Drang-rörelsen, en estetisk-radikal föregångare till romantiken vilkens tankar genomsyrade Tysklands kulturliv. December, 1780, initierades Goethe i Frimurarordern vid Weimarlogen "Amalia". I dessa tider hade dock Frimurarna infilterats av Illuminatiordern som verkade bakom scenen inom Frimurarordern. Illuminati värvade endast de mest intellektuella, intelligenta, och betydelsefulla personer från Frimurarordern och Goethe ansågs vara en av dem, då han initierades i Illuminati, februari år 1783. Han kom att bli huvud-rådgivare till Illuministen Karl August, Hertigen av Saxe-Weimar. Goethes alias som en Illuminist var "Abaris of Scynthia", efter den legendariske översteprästen till Apollo, trollkarlen, helaren, och den påstådda läraren till Pythagoras. Källor: sid 310 (med. andra), "Perfectibilists - The 18th Century Bavarian Order of the Illuminati", Terry Melanson. Den första romanen skrev Goethe 1774, Den unge Werthers lidanden, men han gav ut den anonymt. Denna brevroman handlar om den olyckliga kärleken Werther hyser för den lika förälskade men redan trolovade Charlotte, som efter en kärlekshistoria bryter med honom varför han begår självmord. Denna roman fick ett enormt inflytande, inte enbart för de litterära normerna, utan än mer för synen på kärleken mellan man och kvinna, och på dess naturkraft. Romanen lär ha varit inspirerad av Goethes eget förhållande med en trolovad Charlotte Buff. Kärleken antages dock ha varit mycket svalare än den berättelse som emanerade från den. Goethe skulle på äldre dagar uppsökas av Lotte som då bar samma kläder som under deras första möte vilket inte alls behagade konstnärssjälen som hunnit med flertaliga förälskelser däremellan. Den första kvinna som Goethe träffade som varken var gift eller förlovad var Lili Schönemann. Efter många överläggningar mellan deras familjer tillkännagavs en förlovning. Därefter reste Goethe iväg till Schweiz för att roa sig, och när han kom hem igen hade Lili gift sig med en annan. 1774 inledde Goethe en vänskap med Karl August, fursten av Sachsen-Weimar och dennes bror Constantin. Goethe flyttade till Weimar och gjorde en karriär vid hovet som minister för finansen, bergshanteringen, vägarna, lantbruket, konst och vetenskap samt krigsmakten, förutom sin roll som kunglig rådgivare. Efter ytterligare en kärlekshistoria, en mäktig äldre gift sjubarnsmor som var hovdam hos ärkehertiginnan, begav han sig så småningom till Rom där han fick idén till sitt största verk: Faust. I Rom intresserade sig Goethe för zoologi och folkliv, och författade Egmont och sin Italienska resa. Vid hemkomsten till Weimar gjorde Goethe skandal genom att inleda ett samboförhållande med en vanlig kvinna, Christiane Vulpius (1765-1816), syster till författaren Christian August som skrev rövarromaner, vilket resulterade i en bitter uppgörelse med hans äldre före detta älskarinna. Trots socitetens förfäran fick Goethe en son med den nya älskarinnan 1789 men gifte sig inte med henne förrän 1806. Med tiden fick hon öknamnet Goethes feta bättre hälft. Hon blev emellertid långt ifrån hans sista kärlek och hon fick finna sig i flera otrohetsaffärer för öppen ridå och ibland slagsmål med andra kvinnor. De fick bara ett barn, August (1789-1830), som fick tre barn varav en, Wolfgang Maximilian, led av en mentalsjukdom. Goethes barnbarn förblev ogifta. Goethes son August avled före honom i en feberattack i Rom. I Goethes dödsruna över sin ende son förklarade han: "Jag visste ju att jag hade skapat en dödlig". Goethe var den som myntade begreppet världslitteratur och diktsamlingen Väst-östlig divan uppstod i den sista stora inspirationsvåg som slog över Goethe: Persiens poeter och i synnerhet Hafez. De flesta av det begynnande 1800-talets tyskar hade obetydliga kunskaper om Persiens värld, dess historia och diktning. Goethe lade därför ner en hel del arbete på en utförlig förklarande text, som kom att tryckas tillsammans med dikterna i den första upplagan av boken 1819. Det är en bok där författaren från väst möter dikten från öst på ett sätt som gör att ett okänt tredje uppstår. Önskan om att skriva en världens litteratur har givit resultatet världslitteratur. Goethe blev vän med flera betydande personer. 1808 träffade han Napoleon som var en hängiven beundrare och hade läst Werther sju gånger. Thomas Carlyle, Lord Byron, Friedrich von Schiller, var andra vänner. Av hans omfattande verk räknas vid sidan av dikterna och Werther främst dramat Faust till världslitteraturen. I dramat gestaltas mänskliga existentiella frågor på ett allmängiltigt sätt. Även om Goethe vanligtvis förknippas med diktkonsten, så ansåg han sitt mest betydande arbete ligga inom vetenskapens område. 1784 fann han mellankäkbenet, och han skrev omfattande arbeten om optik (den s k Goethes färglära). Dessutom formulerade han en metamorfoslära som var en föregångare till evolutionsteorin. Man talar ibland om en "goetheansk forskningsanda". Genom diktsamlingen Väst-östlig divan väckte Goethe ett gryende intresse hos många tyska poeter för den persiska poesin och i synnerhet Hafez. Han inspirerade diktare som August von Platen och Friedrich Rückert att skriva tyska ghazaler med utgångspunkt i Hafez' poesi.