Mirjam Tuominens författarskap liknar ingenting annat i den svenskspråkiga litteraturen. Det tidiga författarskapet, hennes fem novellsamlingar, utgivna mellan 1938 och 1946, utgör hennes mest lästa och älskade verk. Krigets katastrofer, och inte minst fascismens människosyn, utgör tydligt bakgrunden i böckerna. Mot grymheten ställer Tuominen skörheten, i vilken hon finner livets djupaste gåta och källa. För första gången samlas Mirjam Tuominens lika klassiska som ojämförligt vackra novellsamlingar, Samlade noveller, i två volymer, försedda med ett nyskrivet förord av litteraturforskaren Daniel Pedersen. Denna volym är den andra och innehåller böckerna Visshet [1942], Mörka gudar [1944] och Kris [1946].
MIRJAM TUOMINEN, född i Kajana 1913, död 1967 i Helsingfors, var en finlandssvensk novellist, poet och essäist. De fem första böckerna var novellsamlingar och utgör författarskapets tidiga fas, varefter hon alltmer sökte sig mot en lyrisk form. Mot slutet av sitt liv skrev hon poesi med en religiös tematik.
»I uppfordrande kontrast till detta mörker står Mirjam Tuominens lika mörka, beska, varma och djupa medkänsla med det levande och hennes krav på godhet.« Maria Küchen, OBS, P1, Sveriges Radio
»Eländiga, avskyvärda värld, alltså, men Mirjam Tuominens beska skrivande är ändå hoppfullt, och jag blir mer och mer övertygad om att det är en fruktbar väg att gå, den underförstådda väg som pekas ut här. Att vi kan ta klivet tillbaka från bödelns värld in i godheten igen. Det är där vår överlevnad finns.« Björn Kohlström, bernur
»Mirjam Tuominens [senare diktning] är den radikala askesens väg, där jaget gör upp med sina egna vrångbilder. Men den förutsätter redan en blottställdhet av annan art, den hyperkänsliges utsatthet som hon inträngande och psykologiskt nyanserat skildrar i sin novellkonst.« Anders Olsson, Läsningar av INTET
