Det skrivs för få berättelser om sjömän nu när Harry Martinson och Evert Taube mönstrat av. Havet har blivit tomt.

Men i den här saltstänkta skildringen är havet och sjöarna återigen befolkade.

Här möter vi en ung pojke som fått jobb som mässkalle på Ahlmarksbåten M/S Alstern. Ett smäckert lastfartyg vars besättning består av en rad färgstaka personligheter. En steward som röker kilometerlånga Pall Mall, en kock som är stum, en ilsken maskinist som doftar vitlök, en motorman som inte får gå iland, en matros som helst vill köra traktor är några i denna skara när fartyget seglar genom vindar och drömmar.

Det är också en hyllning till Vänern. En sjö som är oerhört vacker under semesterveckornas sommardagar, men vresig och kall under vinterns stormvindar. Tusentals skeppsvrak ligger idag begravda på Vänerns botten.

Genom berättelsen, som en underström, får vi följa ett annat Vänerfartyg, som i alla avseende går ett tragiskt slut till mötes.

Mitt allt detta tuffar M/S Alstern på, här fångad i ett fängslande sjöluffarreportage.