”Nere vid floden gick en lantman och plöjde upp en grön äng. Det blev en röd strimma efter plogen, när han nu rutade upp åkern som man gör då man börjar plöja. Överallt sken denna röda färg igenom mellan vissna löv, mossa och gräs. Det gav landskapet en vek sensuell underton.
Hon förstod att han måste älska dalens öppna famn och den blottade jordens röda skimmer under morgonens silverblåa slöja. Hon förstod vilken komplimang han avsett, då han sagt att hans barndoms landskap liknade henne. Hon förstod också, att denna artighet icke var ett spår sann. Men dess mera imponerad var hon, ty hon visste icke hur ofta hans åtrå kostnadsfritt lånat himmel och jord av Vår Herre.”
Få svenska kvinnogestalter fortsätter att engagera och provocera i lika hög grad som Elin Wägner (1882-1949), få har varit lika mångsidiga och lika tydliga i sina ställningstaganden både i sin person och i sitt verk. Författaren, journalisten och feministen Wägner var aktiv i kampen för kvinnlig rösträtt, var med och grundade Kvinnliga medborgarskolan vid Fogelstad 1925 och blev som andra kvinna efter Selma Lagerlöf invald i Svenska Akademien 1944. De fem pärlorna utkom för första gången 1927.
