Då Max är fyra år börjar hans liv som andningskonstnär.
"För sådan är sanningen om min andningskonst begynnelse och grund: förintande uppbrott och flykt. Dagen innan Gertrud Holjersson, vår mamma, tog sitt liv, anförtrodde hon Aron, min bror, att vi alla var noshörningar. Rhinoceros. Aron var sex och uppfattade henne delvis bokstavligt. Jag var fyra och beredd att tro på varje stavelse hans auktoritet meddelade."
Men vilka är dom där noshörningarna egentligen? Aron svarar att dom är alla som inte vill finnas, fast dom egentligen vill. Och därför finns någon annanstans!
För att hitta noshörningarna bygger Aron och Max en egen noshörningsvarelse, Kaliafra, stor nog för båda att sitta på samtidigt. Från Kaliafras rygg berättar Aron sagor. Det är bilder från ett barnsligt dödsrike, där sällsamma gestalter plågar och slaktar varandra i obegripliga krig.
För Max blir Arons berättelser livsviktiga. Det är när Aron tröttnar på Kaliafra och slutar berätta som Max blir andningskonstnär. För att straffa Aron ska han sluta andas.
När han håller andan mycket länge upptäcker han att han hamnar i ett märkligt tillstånd av frihet och rörlighet, som att kliva in i en annan värld. Något han använder sig av vid avgörande tillfällen senare i livet.
Kanske är i själva verket osäkerheten det enda praktiska för den som med livet i behåll ska tala för sina döda, säger Max. För det är det han försöker göra, andas deras liv och sitt eget liv.
Likt en modern Odysseus, med sagohjältens glupande aptit, återupplever Max sin familjs historia under de trettio första åren av sökandet efter en egen identitet.
Det är en farofylld färd i dödens närhet. Kanske är själva sökandet och försöken att förstå, själva meningen med livet.
I Andningskonstären gestaltar Per Odensten ett universum i gränslandet mellan dikt och verklighet.
