Jag vill att det ska bli som vanligt igen. Om och om igen, det mal i mig – jag vill att det ska bli som vanligt igen, vanligt, som vanlig vill jag bli... jag vill att det ska bli som förut, för två år sen, fem, femton, tjugofem...
Enkelt, självklart.
Suzanne vid min sida. Pauline som hör av sig, som ringer, hälsar på. Jag som repeterar, har genrep, premiär, spelar hela spelperioden, filmar, gör tv, radioteater; gör det jag alltid gjort – det som gjorde att jag var jag Maurice Lind.
''Tack och lov för Bodil Malmsten! /.../ Nu kommer hennes första roman, och redan på första sidan känner jag igen hennes stil, vitaliteten och omedelbarheten som bryter sig ur grammatiken och överraskar. /.../ Jag tröttnar aldrig på Maurice Lind, skådespelaren, legenden, känd vart han än vänder sig, som i sitt femtiotredje år plötsligt inser att han är den stora skit, som vi också ser att han är, och som vi innerst inne känner igen oss i, när festmarschallerna slocknat och vi sitter där med krossade kärlekar och drömmar och undrar vad vi håller på med.'' Så skrev Karin Widegård i Göteborgs-Posten om denna Bodil Malmstens första roman.
Med Den dagen kastanjerna slår ut är jag långt härifrån, som bland annat nominerades till Augustpriset 1994, fick Bodil Malnsten ett stort genombrott som romanförfattare.
