I sin nya diktbok avlyssnar Bengt Pohjanen Sveriges tysta myr och älvens röster och granskar liv och känslor i gränslandets marker. Språket, aspens darr och bofinkens signaler ljuder, ur myrens gråtande ögon rinner tårar och stiger saga och myt och en känsla av tacksamhet över att Nils Holgersson inte såg oss. När du kommer skall jag visa dig älven, stillheten och Gud.”Poesin fångar paradoxen, motsatserna, ja och nej förenas. Det där som kan ske var som helst, när en nyckel till synes mållöst vandrar i och genom olika tider plötsligt hittar ett nyckelhål och öppnar dörren till en verklighet som ingen musiker, konstnär eller författare kan förklara, bara måla, tonsätta och med hedersgästen, ordet, verifiera. I värsta fall en ordförbrukare som aldrig når målet, den sanna poesin. Det där som kallas mystik. Som poeter i sin prästerliga höghet aldrig kan nå. Bara den som i sin försjunkenhet skriver för ingen och därmed för alla, enligt Artur Lundkvist, som också påstod att poeten är ett medium, en siare och visionär.” Blotta tanken att skriva en dikt är att ta död på den, har någon poet sagt. (Bengt Pohjanen, Förlåt, jag är poet, 2025)
