Det är midnatt. Elisabet väcks av en lätt snarkning. I det svaga skenet från nattlampan ser hon någon sova i soffan i andra ändan av rummet. Eftersom sänggallret är uppe kan hon inte gå fram och se vem det är. Hon antar att det är det älskade barnbarnet Gustav, som kommit hem från Australien och smugit in i hennes rum på äldreboendet. Varm i hjärtat somnar hon om.
Det är Amir som sover i soffan. Han är en ensamkommande flykting utan arbete och bostad, men full av drömmar om studier och ett bättre liv. Det räcker dock inte som skäl för ett uppehållstillstånd enligt Migrationsverket. Han ska utvisas. Nu gömmer han sig för polisen och är glad över att ha hittat någonstans att sova.
Samtalen med Amir runt midnatt blir allt viktigare för Elisabet. Hon berörs djupt av hans situation. Däremellan ger hon honom och läsaren rörande och roande inblickar i sin vardag.
Snart uppdagas det att Elisabet har besök på nätterna och chefen på boendet sätter igång med att utreda frågan. Vad ska nu hända med Amir och vilka möjligheter har han till ett tryggt och bra liv?