En mystiker förlorar sig själv i betraktelsens inåtvändhet. En ö sjunker. Den verklighet, som till slut ger frihet, är molnens. Tonerna fr¨ån en Brahm-symfoni strömmar genom ett eteriskt sommarljus. Men även i slutet av romanen lockar huvudpersonen läsaren att fantisera och filosofera vidare på att det som en gång skett aldrig helt kan förflyktigas.
Språket i Vägvila äger en glasklar skärpa och ett djup som utan tvekan röjer en mästarklo. Författaren skriver med en mytisk form och en intensitet med syfte att befria och utveckla frihetens motiv. Visionerna, som är egenartade, nöjer sig inte med flykt eller ett bortvänt uppgående i extrem mysticism.Vägvila publicerades 1957 och är Lars Gustafssons litterära debut.
