Erik Lindegrens stora samling "mannen utan väg" kom 1942, men väckte då ringa uppmärksamhet. Författaren gav ut boken på eget förlag och de flesta kritiker avfärdade den. Hos en liten krets yngre författare och litteraturintresserade slog emellertid dess idéer rot och när det litterära fyrtiotalet övervunnit motståndet och etablerat sig som en erkänd litterär riktning, trycktes denna viktiga källskrift i ny upplaga. Sedan har den blivit flitigt läst och diskuterad, översatts och tryckts igen och igen.
"mannen utan väg", som författaren läser i dess helhet, innehåller 40 s. k. sprängda sonetter. Bakom dikternas våldsamt djärva och starka bilder och symboler skymtar världsutvecklingen i början av fyrtiotalet.
Men "mannen utan väg" rymmer mycket mer än detta. Det är en skildring av författarens eget öde och en sammanfattning av en intellektuell situation där alla anständiga vägar tycks stängda. Den rör sig våghalsigt mella olika tidsplan och händelser, den sammanfattar dristigt allt i en enda väldig diktsvit.
Erik Lindegren föddes i Luleå 1910 och är en av svenskt 1900-tals mest hyllade lyriker. 1962 invaldes han i Svenska Akademien. Han avled 1968 vid 57 års ålder av cancer.
