Åtta år gammal var jag när morfar tog min hand och inte släppte den förrän vi hade funnit mina föräldrar i Athen. Vem vet vad som annars hade hänt mig, om jag hade stannat kvar.Någon vecka tidigare hade en hop fascister med vapen i hand tvingat alla människor samman på kyrkans yttre gård. Där stod vi unga och gamla skräckslagna medan deras beryktade capo långsamt synade den ena efter den andra för att till slut välja ut några män som han tog med sig. Deras kroppar återfanns aldrig. Det var 1946, någon gång på våren eftersom mandelträden i långa rader blommade och dalen var som vackrast.
Så inleds den självbiografiska romanen, berättelsen om vad som format människan bakom ett av landets mest älskade författarskap.
