En dag sitter han på vårdcentralen och får besked om att han drabbats av diabetes. Märkligt nog gör diagnosen honom inte alls modfälld. Han känner sig snarast nyförälskad och på ett konstigt sätt svävande.

Problemet blir i stället vad han anser vara omgivningens offergörande förhållningssätt, sättet som de lider med honom och reducerar honom till en funktionsnedsättning. Han kallar fenomenet för "biomakt", fritt efter sin egen förståelse av den franske filosofen Michel Foucault.

När hans flickvän Natacha Ilie får i uppdrag att planera en konstutställning i New York tar han tillfället i akt och går i exil. Målet är att fly alla medlidsamma och oroliga blickar, och där - i den toleranta mångfaldens metropol - föreställer han sig att diabeteserfarenheten äntligen ska kunna blomma ut. Det är där han ska få åtnjuta diabetes mellitus inneboende honungssötma utan att reduceras till ett offer för samhällets kontrollerande normaliseringsklor.

Ändå går det inte riktigt som han tänkt sig. Kanske beror misslyckandet på Världsdiabetesdagen, ett stundande dubbelbröllop, Slavoj Zizek eller en viss hund som hela tiden dyker upp i berättelsens underjord.