”Finns det en tidpunkt eller en plats i en människas liv som förlängningen visar sig vara viktigast? Ett centrum som passarens spets kan placeras i, eftersom allt det som tidigare skett drömlikt pekar fram mot det och allt det som följer därefter siktar tillbaka mot denna punkt, vars betydelse man självfallet inte bejakar förrän långt senare?”
Så inleds Søren Ulrik Thomsens bok om den plats i livet som betytt mest för honom, Store Kongensgade 23. Han är sexton år och flyttar in till Köpenhamns centrum, spänd av förväntningar på allt som ligger framför honom. Samtidigt är hans mor mycket deprimerad och tas in på ett mentalsjukhus, där hon får tillbringa sju år och utstå stark psykofarmaka och elchocker utan att någon frågar om varför hon mår dåligt.
I spänningsfältet mellan lycka och olycka reflekterar författaren om livet, om varför man skriver, om rädsla för ålderdomen, om hösten, när allt både blåser upp och dör ut. Och om en lägenhet på Store Kongensgade 23, som även om den tillhör hans förflutna, likväl är den plats som framtid alltid kommer att stråla från.
