Raija stod vid relingen och spejade mot land. Det var många år sedan hon hade varit här i fjorden. Länge sedan hon hade varit på denna plats som varit höljd i glömskans mörker. Raija var fortfarande en vacker kvinna. Håret var svart, ögonen gnistrade ännu som om de var av kol. Men hon var ändå en annan. Hur skulle de ta emot henne på näset? Vad skulle den man som hon var gift med en gång, säga - han som trodde hon var död? Livet och kärleken har många irrgångar, och Raija hoppades bara att det inte var försent...
