På ett passagerarfartyg mellan New York och Buenos Aires möts två märkliga motpoler: världsmästaren i schack – kall, rå, obildad – och en kultiverad men plågad man som inte hållit i en pjäs på decennier. En osannolik match inleds, men det är snart tydligt att detta inte handlar om spel – utan om överlevnad. För vad händer med ett mänskligt psyke när det berövas all stimulans, alla relationer, all tid – utom tankens?
Schack [1941] är Stefan Zweigs sista och kanske mest koncentrerade verk – en mästerlig novell om intellektets kamp mot total isolering, om tortyrens psykologi och om kulturens sköra, desperata motståndskraft inför brutaliteten. Med exakt språk och isande spänning skildrar han hur schackspelet blir både en fristad och en förbannelse.
Zweig skrev Schack i exil från nazismens Europa, kort före sitt självmord i Brasilien. Texten bär därmed inte bara spår av ett individuellt trauma, utan av en hel kontinents sönderfall – ett avsked till den europeiska humanismen, destillerat till ett enda, klaustrofobiskt rum i hjärnan.
I översättning av Hugo Hultenberg.
STEFAN ZWEIG [1881–1942] var en österrikisk författare, essäist och humanist, vars böcker nådde enorm spridning under mellankrigstiden. Han skrev med psykologisk skärpa om passion, ångest och historiska gestalter – i romaner, noveller och biografier. Efter att ha tvingats i exil undan nazismen tog Zweig sitt liv tillsammans med sin hustru i Brasilien, i känslan av att världen han älskade gått under. Schack är hans litterära testamente – en tät, perfekt balanserad novell som än i dag räknas till 1900-talets starkaste kortprosa.
