Det börjar i ett skratt på ett dansgolv och slutar i tystnaden efteråt.
I sin debutdiktsamling 02:14 Han ringer ihjäl tystnaden skriver Katja Lobas fram kärleken som ett beroende och en illusion. Här möts nattklubbar och ensamma morgnar, löften som spricker och kroppar som minns mer än hjärtat vill erkänna. Dikterna rör sig genom förälskelse, svek och brännande längtan.
Med ett språk som är både ömt och skoningslöst skildras begäret efter att bli vald, och rädslan för att förlora sig själv i någon annan. Det är rastlöst, sårbart och brutalt ärligt.
