I Erik Vernerssons dikter går sökhistorier att skönja, inombords och på kretskort: tid som fysiska former, ting med hög abstraktion. Här är början och slutet inte åtskilda, människans ögonblick är snabbt förbi medan världen fortsätter att uppstå och slockna. Kan någon avkrävas ansvar? Finns det någon tröst?