Sivert svarade inte. Han stod bara och sÄg pÄ henne. NÄgonting glimmade i hans blick och hon vÄgade inte försöka gissa vad det betydde. Sanningens stund var inne, den hon hade fruktat sÄ lÀnge.
- Jag ville att gĂ„rden skulle bli din efter allt jag har fĂ„tt stĂ„ ut med pĂ„ Granlunda, utbrast Malin hĂ€ftigt. Aldrig, aldrig trodde jag att du skulle kunna komma hem med ... med den enda du aldrig kan fĂ„. För det förstĂ„r ni vĂ€l bĂ„da tvĂ„, att ni inte kan leva tillsammans ... att ni inte kan fĂ„ det hĂ€r barnet ... Ărfilen trĂ€ffade hennes kind sĂ„ hĂ„rt att hon var nĂ€ra att falla omkull
- Jag hatar dig, vÀste Sivert. à h, Gud, vad jag hatar dig!
Sivert drog Tordhild med sig ut och smÀllde igen dörren. Det var över. Hon hade förlorat Sivert - kanske ocksÄ Harald. Nu kunde ingenting bli vÀrre, tÀnkte hon. Men det kunde det. Mycket, mycket vÀrre.