”Det var en outhärdligt vacker morgon som ingen av dom såg något av –Emmet bar ut den svarta klockan ur huset, hivade upp den på flaket mellan kistorna och surrade omsorgsfullt fast den bakom Ettys plats med ett tunt, vitt rep.Etty låste huset –De klättrade sedan upp och satt stilla i vagnen.Kitt och If satt på flaket med de båda kistorna mellan sig.”
Det är som om ett gammalt fotografi av en fattig nybyggarfamilj långsamt börjar röra sig i Mare Kandres roman Det brinnande trädet från 1988.
Berättelsen skildrar familjens mödosamma färd för att begrava sina döda. Genom Kandres täta språk, fyllt av sinnesintryck och förnimmelser, kommer gestalterna oss nära, där de rör sig små och ömkliga i ett stort och obarmhärtigt landskap som bjuder ständigt motstånd. I sin utsatthet hyser de en seg och envis värdighet, en ordlös kärlek.